Efter Ungern var det dags för seriespel i Vetlanda. Vi spelade helt ok och höll hyfsad kontakt med Vetlanda, inför sista dagen, singelspelet, skilde det 8 slag. Efter 12 var vi förbi, efter 13 lika, men sen tappade vi på slutet och förlorade med 5 slag… Tråkigt! Men, men vi får ta det nästa år…

Dagen efter seriespelet bar det iväg till Smådalarö i Stockholms skärgård. Mamma och jag satte oss i bilen sön em och var framme vid 10-tiden. Måndag förmiddag spelade vi in denna lilla söta nio-håls bana, sen var det middag på kvällen. Jag rekommenderar varmt detta mysiga ställe.

Det här var en speciell och annorlunda tävling, bara 33 startande och man räknar poäng. Albatross, (två slag på par 5) ger 8 poäng, eagle (ett slag bättre än birdie) ger 5, birdie 2, par 0, bogie -1 och dubbel eller mer -3 poäng. Detta borde vara en tävlingsform som passar mig eftersom jag på denna korta bana når alla par 5 hål och nåt par fyra hål så skulle jag ju ha goda chanser till många birdies och eagles. Banan var relativt enkel och mycket kort så det borde inte heller bli några katastrofhål.

Jag skulle gå ut 10.40. På morgonen kände jag utan förklaring någon form av obehag, pratade med både pappa och Lena i telefonen och sa till dom att jag hade svårt att ladda och focusera för det enda jag kände var rädslan för att komma sist… Jag förstår inte varför, detta skulle ju bli en rolig, lättsam, skoj-tävling. Jag åkte ju hit för att nu jäklar är det min tur att spela bra, jag kände ju att jag hade bra spel i kroppen och jag var inställd på att nu, nu skulle det gå fint! Jag brukar alltid vara nervös och så, men aldrig känna så här… Mamma lyckades få mig till positiva tankar och innan jag skulle gå ut var min inställning mycket bättre.

Jag började på ettan, par 5, med en bra drive, ett helt ok andra slag, järn 6 lite kort höger om flaggan, chippade upp 1 m ifrån, brände puttern, men det var ändå ett enkelt par. Följde sen upp med två bra slag, men sen en tre-putt från 3 m, bogie. På tredje hålet, ett kort hål, slår jag upp den lite drygt 1 m från flaggan, gott tänkte jag, nu får jag igen för de missade puttarna innan, men icke, gick där ifrån med ett par och var då ju -1 poäng. Jag kände att spelet stämde och att jag var på ”g” bara puttarna rullade i… Men oj så fel jag hade..! Från och med nu var allt som bortblåst, jag kunde inte slå ett slag, inte en chip, inte en putt… allt jag försökte mig på gick snett! Det spelade ingen roll var jag hade för klubba i handen. Jag duffade, toppade, hookade, sliceade, slog halvsockets, chip tre puttade. Allt elände på en gång! Jag fick kämpa mig till bogies. Det var helt tokigt! När jag kom in var jag såklart helt bedrövad och mycket riktigt som jag på morgonen redan förutspått, sist! Alla undrade vad som hänt och skrattade medlidande, för ok att jag inte spelat så bra i år, men så här illa… Det var bara att lägga detta bakom sig. Vi hade en mycket trevlig kväll alla tjejerna och Gudmund som driver Smådalarö gård, bjöd även denna dag på en underbar buffè.

Onsdag morgon, en ny underbar dag! Knallblå himmel och härligt varmt! Nu var det dags att gå ut och ha skoj, ingen press, bara ta det lugnt och bara spela, jag hade ju inget att förlora och med det här spelsättet så kan det ju gå rätt så fort åt båda hållen, ett par eaglear och ett gäng birdies så..! Jag var vid gott mod, slagen blev bättre, men fortfarande lyste birdiesarna med sin frånvaro och treputtarna fortsatte, sju stycken denna dag, till och med en mer än dagen innan… lite otur här och var så var jag på pappret nästan lika illa som dagen innan… Det var bara att inse att det var dags för min allra första jumbo plats!

Så fort vi var klara på Smådalarö bar det iväg till Nynäshamn. Nu var det dags att ta nya tag för en ny tävling. Jag kände att det var läge och spara lite på krafterna så jag valde att gå runt banan ons eftermiddag istället för att spela in så att det inte skulle bli så sent.

På torsdagen var det Pro Am, det var som vanligt mycket trevligt, jag spelade bla annat med Martin Dahlström som arbetar med touren och både han och jag började med att driva greenen på ett slag på vårt första hål i shotgunen, hål nr 6, par fyra. Det var kul och vi började båda två med varsin birdie. Att slå drive på det hålet var väl kanske inte den säkraste strategin, men det blev ju bra!

Första speldagen när jag stod och värmde upp på rangen överraskade pappa med att komma! Det var kul, varken jag eller mamma visste att han skulle dyka upp, det var en glad surprise! Jag började tungt första nio med en dubbel och sen en trippel på det hålet som jag drev greenen igår. (Denna gången slog jag järn 5 ut istället för drive) Jag vände då på +5 och spelade lite bättre in, +1, men det hjälpte ju inte så mycket. Jag hade väl hittat spelet lite bättre än tävlingen innan, men det var fortfarande bergochdalbana. Ibland önskar jag att det satt en liten filur på axeln som var med och kunde läsa mina tankar och se mina handlingar och på så sätt kunde hjälpa mig med hur jag ska focusera och utföra saker på rätt sätt!

Dag 2, fortfarande en otrolig osäkerhet i spelet, +5. Hade hållt ihop spelet hyfsat, men tappade med bogies sista hålen. Denna tävling var det väl främst närspelet som krånglade, men nu måste det ske en förändring! Jag kan inte hålla på så här! Alltid är det nåt elände! Är det inte utslagen så är det inspelen eller chip och putt som inte funkar. Ja, eller som förra tävlingen, allt! Nästa tävling är det Öijared och det är ju som hemma, men sen ska jag vara lite ledig, det känns som det är läge att vila lite och träna.

Kram Sandra

Lena, hennes dotter Hanna och jag var nere i budapest måndag eftermiddag. Tisdag var det dags för inspel, jag spelade ju samma bana förra året så det mesta var sig likt. Banan var mycket fin och inte alls lika blöt som den var förra året. Under onsdagen var det bara träning som gällde. Vi bodde precis vid en sjö så på eftermiddagen passade det väldigt bra med ett dopp. Vi hade det grymt varmt, en bit över 30 grader. Värmen under veckan gick att jämföra med den hetta som vi hade i Australien i våras.

Första rundan öppnade jag bra, gjorde birdie hål 3,4,5 och var -2 efter fem hål. Det sjunde hålet var ett kort par fyra som gick att nå på ett, jag slog en bra drive,
men oyckigtvis var den lite för bra så den rullade av green. Detta resulterade till en mycket dålig bogie… Jag vände på -1, följde upp med ett par på 10:e, sen började eländet! 11:e hålet, ett nerkortat par fyra som pga dålig fairway endst var 220 m. Jag slog ut med min järn 3, hamnade lite kort vänster om green och gjorde där ifrån chip, chip tre-putt, sånt får bara inte hända. Gå därifrån med en dubbel när det ska vara en given birdie på det hålet. Upp med huvudet och se glad ut! Följde sen upp med bogie, birdie, men sen kom tre bogies på raken så då slutade jag på +4. Sa**ns, dj**la, sk**t! Kändes som det kunde bli så mycket bättre! Som vanligt är jag en klantskalle som sabbar till det så otroligt! Kan det inte bara släppa snart!!!

Dag två hade vi åskavbrott och det på exakt samma ställe som förra året. Jag hade spelat 10 hål och skulle slå ut på hål nr 2. Man kan säga att vi hade riktig åsk-värme, 36 grader var det innan ovädret bröt ut! Vi kan väl kalla att mitt spel denna dag var stabilt med par ut och par in, men ändå är jag inte nöjd. Utnyttjade i och för sig de två korta par fyra hålen den här gången med birde på sexan (bogie, dag ett) och en eagle (fyra slag bättre än varvet innan) på elvan, men jag är som vanligt var jag alldeles för dålig på att utnyttja de korta par fem hålen! Plus ett antal otroligt dåliga bogies. Den här veckan kände jag ändå att spelet började komma tillbaka, började lita på mina slag. Några utslag satte mig i trubbel. Annars var det mestadels närspelet som spökade, en och annan mycket märkligt utförd chip och putt här och där…

Nästan varje kväll spatserade vi iväg 20 min till vår favorit restaurang med utsikt över vår lilla sjö. Där fick man en fantastisk middag till priset av en dagens lunch.

Kraaam

Midsommarveckan var Marcus och jag i Cascais utanför Lissabon i Portugal. Jag åkte dit och var andra reserv på plats, vilket betydde att jag hade relativt goda chanser att komma med. Veckan innan låg jag sjuk i bihålinflammation och käkade penicillen. Första morgonen vaknade jag med små kliande utslag spridda över kroppen, jag tänkte direkt att det var kvalster i sängen… När vi kom ner blåste det storm och under inspelsdagen skillde det 7 klubbor på med och motvind… det var tufft, Marcus och Sofias pojkvän Klas förvandlades till bröderna ”Fluff”. Nästa morgon när jag kommit tillbaka efter en joggingtur hade mina utslag spridit sig till i stort sett hela kroppen, det kliade som bare den och det visade sig att det var penicillenen som jag inte tålde. Under Pro Am dagen blåste det lika illa, det blev en intressant träningsdag då även närspelsträning påverkas ordentligt av vinden.

Första speldagen stod jag som stand by och väntade hela dagen på att få spela, men något spel blev det inte…Istället en evig väntan med förhoppningar och lång träningsdag. Sofia som var första reserv kom med redan på morgonen, men när klockan var halv tre och jag varit på klubben sen sju var det bara att åka tillbaka till hotellet.

Andra speldagen, midsommarafton, planerade Marcus och jag att vi skulle kolla läget i Cascais på förmiddagen och sen träna på em. Så blev det inte… tävlingen blåstes av pga vinden på em och det blev inte fortsatt spel förren dagen därpå då några spelare fick spela nästan 36 hål. Med andra ord gick det inte att träna något vidare heller pga den hemska blåsten! Något direkt midsommarfirande blev det inte heller då de flesta skulle upp i ottan nästa dag för att
Sofia och bröderna fluff (Klas och Marcus)
fortsätta rond 1.

Denna vecka blev ju inte riktigt som jag tänkt mig… Fick inte spela, det blåste storm, vilket gjorde att det inte gick att träna som planerat, kunde inte sola (utslagen skulle helst ej vara i solen). Tur att Marcus var med så vi kunde ha lite semester tillsammans iallafall…

Efter en rolig vecka med klubb-seriespel i Linköping var jag laddad att åka iväg till Gävle. Vi spelde hygglig golf alla tjejerna, extra skoj var det när Rebecca och jag ganska så överlägset vann bästbollen på 62 slag, nio under par. Vi var efter första samandraget nu 2 slag efter ledande laget Vetlanda.

Brorsan, Peter åkte med mig upp til Gävle. Som vanligt kändes spelet bra vid inspelet och under Pro Amen. Jag hade goda vibbar efter spelet under bästbollen veckan innan så nu jäklar skulle det gå bra! Varm och skönt hade vi det! 34 grader! Jag startade första tävlingsdagen med birdie, par, par. Slog sen en bra drive på fjärde hålet, par fyra och hamnade i greenbunkern i längd med flaggan. Där efter hade jag tre slag i bunkern och sen tre puttar på det vilket resulterade till en trippelbogie… dagen fortsatte med bra spel, men dåligt närspel, några hål senare blev det chip tre-putt… det funkar bara inte! En eagle på hål nr tio, nu då! Men icke! Nästa dag fortsatte i samma melodi, ena stunden väldigt bra och andra stunden gör jag saker kring green som är riktiga nybörjarfasoner! När jag äntligen började bli bra från tee, nä då är det annat som krånglar! Självförtroendet som jag trodde började komma tillbaka åkte raka vägen ner i skorna igen…